Jag har aldrig läst Theodor Kallifatides förut, men en vän tokrekommenderade Vänner och älskare, boken som jag köpte till henne under bokrean. Inte visste jag när jag köpte den att den var en av hennes absoluta favoritböcker, men ibland ska man ha tur.
Nu har jag i alla fall läst boken och jag är nog inte fullt så tagen som min vän. Han beskriver precis så som jag känner, säger hon, och därför gillar hon boken. Jag tror att jag inte är fullt så tagen just av samma anledning.
Georg Andreasson, 55 år, chef för ABF i Stockholm, tvingas ta farväl av sin fru och ett liv fyllt av rutiner och ingrodda gamla vanor ställs på ända. I lilla landet lagom upptäcker Georg passionen, hos sig själv och hos människor runt omkring honom och någonstans börjar hjärtat hos en tråkig svensk återigen att slå.
Kallifatides beskriver känslan av total svensk tristess och lagomhet så fullkomligt klockrent att jag nästan blir rädd. Folk som känner mig vet att jag kan bli riktigt sur på avsaknaden av passion i Sverige. När det är festival en gång om året här i Västerås så har RIX alltid sin egna festival under en kväll och det är alltid många som besöker detta event, men endast åtta rader längst fram vid scenen visar livstecken. Resten står som förstenade i tron att någon ska titta snett på dem om de, Gud förbjude, vickar på höfterna eller råkar sjunga med i musiken så att någon annan hör. Hade samma konsert varit i Brasilien till exempel så hade du varit den konstiga om du hade suttit still och hållt truten. Vi svenskar är så rädda för att sticka ut, för att visa känslor och för att leva helt enkelt. Sverige som land är bra på många sätt och visa, absolut. Vi har kommit långt i jämlikhetsfrågan och sjukvård finns för den som behöver, många länder kan lära sig en del av oss. Men. Någonstans i denna strävan mot ett perfekt samhälle så har vi förlorat vår själ. Vi utbildar arbetsmyror, inte passionerade själar. Det finns ingen plats för sådant nonsens tydligen. Någonstans uppmuntras barn att sträva mot ett arbete som ger bra med pengar och som är till nytta för samhället hellre än att sträva mot ett jobb som de faktiskt vill ha och som de faktiskt kan trivas med tills det är dags att släcka arbetslampan för gott. De invandrare jag känner påpekar ständigt svenskens beteende att endast leva ut under alkoholens inflytande, de skrattar lite åt detta, men tycker synd om svensken. Jag kan förstå dem. Jag kan förstå vad de ser. Nu säger jag såklart inte att folk inte ska dricka alkohol och leva ut bäst de vill under tiden, men det skulle inte skada att leva ut även under vardagarna, utan alkohol. Vi svenskar behöver känna mer passion, det är det som får hjärtat att slå frenetiskt i bröstkorgen och det som får oss att le. För att återgå till boken så är det just detta som Georg får mersmak av. Passionen. Som han en gång hade, men förlorade och nu får känna smaken av igen. En yngre kvinna från Svarta havets stränder väcker gnistan.
På baksidan av boken menar man att Kallifatides allvarsamt betraktar samtiden och jag kan inte annat än att hålla med. Han gör det ytterst skickligt och det faktum att han är född i Grekland 1938 och kom till Sverige drygt 25 år senare spelar förmodligen en stor del i hans uppfattning om svenska samhället. För mig så känns inte kärlekshistorien som det mest framträdande i boken, det är just samtidsskildringen som berör mig. Och som skrämmer mig. Och som får mig att ytterligare en gång säga att jag är född i helt fel land.
Originaltitel: Vänner och älskare
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2008
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 370 sidor
ISBN: 978-91-0-012042-9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Nu har jag i alla fall läst boken och jag är nog inte fullt så tagen som min vän. Han beskriver precis så som jag känner, säger hon, och därför gillar hon boken. Jag tror att jag inte är fullt så tagen just av samma anledning.
Georg Andreasson, 55 år, chef för ABF i Stockholm, tvingas ta farväl av sin fru och ett liv fyllt av rutiner och ingrodda gamla vanor ställs på ända. I lilla landet lagom upptäcker Georg passionen, hos sig själv och hos människor runt omkring honom och någonstans börjar hjärtat hos en tråkig svensk återigen att slå.
Kallifatides beskriver känslan av total svensk tristess och lagomhet så fullkomligt klockrent att jag nästan blir rädd. Folk som känner mig vet att jag kan bli riktigt sur på avsaknaden av passion i Sverige. När det är festival en gång om året här i Västerås så har RIX alltid sin egna festival under en kväll och det är alltid många som besöker detta event, men endast åtta rader längst fram vid scenen visar livstecken. Resten står som förstenade i tron att någon ska titta snett på dem om de, Gud förbjude, vickar på höfterna eller råkar sjunga med i musiken så att någon annan hör. Hade samma konsert varit i Brasilien till exempel så hade du varit den konstiga om du hade suttit still och hållt truten. Vi svenskar är så rädda för att sticka ut, för att visa känslor och för att leva helt enkelt. Sverige som land är bra på många sätt och visa, absolut. Vi har kommit långt i jämlikhetsfrågan och sjukvård finns för den som behöver, många länder kan lära sig en del av oss. Men. Någonstans i denna strävan mot ett perfekt samhälle så har vi förlorat vår själ. Vi utbildar arbetsmyror, inte passionerade själar. Det finns ingen plats för sådant nonsens tydligen. Någonstans uppmuntras barn att sträva mot ett arbete som ger bra med pengar och som är till nytta för samhället hellre än att sträva mot ett jobb som de faktiskt vill ha och som de faktiskt kan trivas med tills det är dags att släcka arbetslampan för gott. De invandrare jag känner påpekar ständigt svenskens beteende att endast leva ut under alkoholens inflytande, de skrattar lite åt detta, men tycker synd om svensken. Jag kan förstå dem. Jag kan förstå vad de ser. Nu säger jag såklart inte att folk inte ska dricka alkohol och leva ut bäst de vill under tiden, men det skulle inte skada att leva ut även under vardagarna, utan alkohol. Vi svenskar behöver känna mer passion, det är det som får hjärtat att slå frenetiskt i bröstkorgen och det som får oss att le. För att återgå till boken så är det just detta som Georg får mersmak av. Passionen. Som han en gång hade, men förlorade och nu får känna smaken av igen. En yngre kvinna från Svarta havets stränder väcker gnistan.
På baksidan av boken menar man att Kallifatides allvarsamt betraktar samtiden och jag kan inte annat än att hålla med. Han gör det ytterst skickligt och det faktum att han är född i Grekland 1938 och kom till Sverige drygt 25 år senare spelar förmodligen en stor del i hans uppfattning om svenska samhället. För mig så känns inte kärlekshistorien som det mest framträdande i boken, det är just samtidsskildringen som berör mig. Och som skrämmer mig. Och som får mig att ytterligare en gång säga att jag är född i helt fel land.
Originaltitel: Vänner och älskare
Ursprungsland: Sverige
Utgivningsår: 2008
Läst på: Svenska
Översättning: -
Antal sidor: 370 sidor
ISBN: 978-91-0-012042-9
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar